Vem bär ansvaret?

Om någon annan lånar min dator och skriver saker som jag anser att man inte kan skriva på bloggar vem bär då ansvaret?
Kan jag bli ansvarig om någon kollar IP-numret?
Vet någon?
Man kan ju faktiskt inte ha totalkoll på andra personer som vistas i ens hus!

De andra

Visst har en del människor ett ytterst konstigt sätt att praktisera kristendom på och att vara goda föredömen. För det ska man väl vara som kristen? Eller?


Hur kan man kombinera ett kristet sinnelag med ett ständigt harvande om hur fel andra människor inom Svenska kyrkan gör. Det begriper jag överhuvudtaget inte.
Det hela handlar nog, som jag tidigare har skrivit, till stor del om senilitet. Några har fastnat i några frågeställningar och fortsätter att tjata samma saker om och om igen.
Det handlar hela tiden om de andra, de som gör fel, de som förstör Svenska kyrkan. Varför tar inte de klagande och harvande saken i egna händer och blir de goda föredömena som kristendomen kan fortleva genom?
Någonting är helt fel. Något som jag inte begriper.
Men jag har å andra sidan aldrig förstått människors oerhörda förtjusning över att ha hela sitt intresse inriktat på andras liv och göranden. Har de inte nog med sitt eget? Eller har de mycket torra och tråkiga egna liv?

Senilitet är nog inget för arbetsgivare

Några pensionärer klagar över att de inte kommer ifråga för anställningar efter sin pensionering. Samma personer har idisslat samma saker gång på gång på gång, ja till och med i flera år, precis så som senila människor ibland gör.
Fattar de inte att en arbetsgivare inte kan ha senila personer i tjänst? Det är ju uppenbart att något är fel när man fastnar i samma spår hela tiden! Inser de inte sitt handikapp?

Nära utflykter

Järnavik är närmast till havet för mig, det ligger några kilometer bort. På 1980-talet hade jag en liten segelbåt där. Nu får vi hålla oss på stranden och fika.

Ljusets eller mörkrets bärare?

Borde inte varje kristen vara ljusets bärare? Visa på Guds goda skapelse och på det som är gott i tillvaron?
Det är lätt att hamna i ett harvande och klagande. Det gör vi alla, jag också, så klart.
Men det är väl inte så vi visar på Guds kraft!

Det vildvuxna

Min trädgård är en tidigare skogstomt, som skövlades när huset här byggdes 1982. Men naturen rår man inte på. Efter hand växer gamla växter och träd upp på nytt, alltifrån tallar till allehanda blommor.
Jag gillar det vildvuxna och låter ofta det som andra kanske skulle ta bort stå kvar. Titta på de här bilderna! Är det inte vackert?

Beroendet av en fungerande kropp

De senaste två månaderna har verkligen gjort mig medveten om min kropp, eller rättare sagt om skillnaden mellan fungerande ben och icke-fungerande ben. I backspegeln begriper jag inte hur jag kunde inbilla mig att mina gamla ben skulle hålla för direktkörningar på 7,5 timmar med ett par dagars mellanrum och däremellan ansträngande promenader.
Så fort jag nu sätter benet på gaspedalen så känner jag smärtan. Fast jag är bättre, mycket bättre, även om det går långsamt. Men från den morgonen, då höger ben bara vek sig, och jag inte kunde förflytta mig utan käpp och fick sova på sjumannasoffan i flera nätter för att kunna sätta foten under andra soffdelen för att komma upp, är det stor skillnad.
Just nu har jag chaufför några veckor, och det är bra.
Tillståndet påminner mig om den foglossning jag hade vid sista graviditeten, då toaletterna ibland låg på oåtkomligt avstånd när man stod nedanför en lång trappa som ledde upp till dem på exempelvis ett varuhus. Jag minns speciellt ett, men jag minns inte var det var. På den tiden var man inte så handikappmedveten.
Så mitt liv går lite i ultrarapid just nu, och guidningarna får ligga på is tills vidare. Ett par hann jag med innan besvären dök upp.
Sysselsättningar har jag aldrig haft problem med.
I morgon ska jag måla akvarell i trädgården under det nyuppsatta partytältet! Och, som jag visade igår, så har jag just genomgått en värdskapsutbildning för Blekinge på nätet. Den var trevlig! Jag älskar dessutom kursintyg!